Velig tjej

Haha alltså sorry men jag tänkte byta tillbaka till min gamla bloggadress för jag trivs nog bättre med blogger än wordpress. Lovar att inte krångla mer nu och stanna där! Läs där eller strunt i det. Peace.

Paris

”We have an experience – like a chemical reaction – that transforms something inside us. When we examine ourselves later on, we discover that all the standards we’ve lived by have shot up another notch and the world’s opened up in unexpected ways. Yes, I’ve had that experience. Not often, but it has happened. It’s like falling in love” – Haruki Murakami

Allt jag vet om Paris har jag lärt mig från myterna och jag vet att det inte är samma stad som Birgitta Stenberg besökte på 50-talet. Hemingway, Simone de Beauvoir och Sartre hänger inte längre på Cafe Flore och det finns inga efterträdare. Foucault är död och fattiga barn blir inte världsberömda sångerskor med gravplats på Pere Lachaise. Jag saknar det utan att ha upplevt det men jag får inget grepp om Paris. Allt jag får är bitar som glider mig ur händerna innan jag hinner pussla ihop dem till en hel bild. Min bild är skymd av myterna och romantiken, fucking Amelie från Montmartre bara måste leda till att man blir en aning besviken på verklighetens Montmartre. Första kvällen vandrar jag runt där med en 28-årig tråkig australienska som tycker att det känns obehagligt att dela rum med en kille. Äter en tråkig falafel och åker till Notre-dame med ett tråkigt amerikanskt par. Ja, besviken på allt som myterna matat mig med och som jag inte inbillade skulle tilldelas mig men ändå sträckte mig efter på något sätt.

Men jag får det. Jag får döden och världssjälen och det intellektuella och jag får till och med romantiken. Vi ligger på rygg i gräset nedanför Eiffeltornet min andra kväll i Paris när Ali säger att han vill leva för evigt och att nanoteknologin kommer att göra det möjligt. ”Det låter helt fruktansvärt” säger Matteo som kommer från New York och har leendet hos någon som varit olycklig och sen blivit lycklig. ”Skulle du inte leva för evigt om du fick välja?” ”Nej, jag ser fram emot att få dö när den dagen är inne. Vi skulle aldrig uppskatta den här stunden vid Eiffeltornet i Paris om vi var tvungna att ligga här för evigt. Vem skulle se en film utan slut?” ”Jag skulle, om det var en bra film”. Matteo skrattar. ”Nej, det skulle du inte. Det vackra med livet är att vi en dag ska dö”. Vi har druckit vin och ätit ost och bröd som man ska i Frankrike och diskuterat politik, litteratur, konst och våra olika kulturer  och intresserat oss för varandra och världen så som människor som blivit sammanförda av slump och nyfikenhet gör. Det ligger i hela det här konceptet att vi ska spridas för vinden igen och åter bli varandra främmande på olika kontinenter. Jag vill verkligen sträcka ut den här kvällen i tid, men jag vet att Matteo har rätt. Bara släpp det. Så jag ligger där och lyssnar på deras diskussion som aldrig tar slut. Jag har blivit kär vid första ögonkastet i Paris. ”Tänk vad många människor som rest till Paris och tittat på Eiffeltornet precis som vi gör nu” filosoferade någon lite tidigare. Så jag ligger där och all min cynism är som bortblåst. Tänk vad många människor som blivit kära så här utan hjärnan med alls, och vad enkelt det är att uttala det då fast det är svårt.

Döden utgör temat för den här Paris-vistelsen, från Pere Lachaise via facing our mortality in front of the Eiffel tower till Katakomberna under gatorna med skelett från tiotusentals parisare och slutligen då vi sitter på Cafe Flore som de kultur-turister vi är och jag fucking har en fysisk upplevelse av att känna mig sammankopplad med tidigare generationer av intellektuella och kvinnor och i synnerhet intellektuella kvinnor. Den klara tacksamheten. Det jävlar anammat som vrids upp i mig som en tidsinställd bomb. Var har den nyckeln funnits så länge? Jag har saknat den och en universitetsterapeut från New York ger den tillbaka. Matteo läser högt ur en sönderläst bok av en indisk filosof. Du tycker kanske vi är posers men då har du inte skrapat på ytan kompis. Han säger om kärlek: ”Love has no object”. Han talar och de diskuterar och jag pillar i min 9-euros-omelett och letar efter ett strå av ironiserande. Österländsk filosofi! Ha intellektuella samtal på Hemingways gamla cafè! Litterära ambitioner! Att känna electricitet när en man jag känt mindre än 24 timmar rör vid min arm och inbilla mig att den är något större än fysisk attraktion!

Men jag finner inget. Cynism bor granne med rädsla och jag är inte längre rädd. Monika Fagerholm: ”Det är inte det sympatiska eller det fina eller ens de goda egenskaperna hos någon som man blir förälskad i. Utan det hos någon som väcker något i en till liv.”

Jag är inte längre rädd så jag låter honom få veta vilken fantastisk människa jag tycker att han är. Jag ger honom ett fysiskt bevis på det som han ska ha att ta fram att titta på ibland i sitt amerikanska liv. Han ska känna ruset av livet och ett litet band tvärs över Atlanten. Aldrig glömma.

Jag är dålig på avsked och följer med honom till Pere Lachaise sista dagen fast jag redan varit där. Hans bästa vänner gifte sig på Marcel Prousts grav. Jag har inte läst Swanns way, men jag skulle gifta mig med honom om han ville det. Han kysser mig på båda kinderna innan han går ut ur mitt liv och jag genast måste lämna Paris också för att det är outhärdligt att vara där mer. Rasar fram längs med Alperna och för mycket luftkonditionering och i huvudet ringer Matteos ord:

It lies in the beauty of this moment that it has to go way.

That it has to go away.

Mira you know it`s inevitable.

Allt jag vet om Paris handlar om det här nu. Jag kan inte ge någon annan berättelse.

Jag ska aldrig mer länka till en tidningsartikel

”Tjejer erövrar inte, de blir erövrade. Och nej, det är inte okej för en tjej att knulla runt. Det finns två sorters tjejer, den svårerövrade som man gifter sig och skaffar barn med och den lätterövrade som är till för korta, snabba förhållanden.

Felet bland många unga kvinnor idag är att de tror att de kan dra fördelarna av den första kategorin med ett beteende som hör till den andra.”

”Jag ser att subtiliteter är bortkastade här. Fantastisk brist på insyn. Allt från din egen navel upp till din egen näsa. Läs vad Jean Baudrillard skrev om ämnet och häpna över vilka dimensioner du kan lägga till ditt ”knullande”.

Pöbel.”

Alltså jag är alltid rädd för kritik och jag blir alltid ledsen över kvinnohat och mästrande, men det här var typ…lite kul också.

I`m a man I`m a goddess I`m a man I`m a hooker

Jag ska skriva mer om min resa men jag är tillbaka i verkligheten med bara kvällspass den här veckan och elva timmars jobb imorgon, så det får ta den tid det tar. Istället kan jag sura lite över den här artikeln och särskilt uttalandet ”Sex är inte  längre en stor grej för unga. Det är något tjejer gör för att skaffa pojkvän, medan killarna vill ha erfarenheterna.” Alltså, jag vet att det är generaliseringar och att det är vad studier sysslar med. Jag vet också att vi socialt konstrueras så här för att vi har ett samhälle som är fucked up och delar in människor i kategorierna män och kvinnor. Men varje gång jag hör sånt här blir jag tveksam över syftet att uttala det och rädd för att vi bara förstärker det än mer. Dessutom vet jag att det är just en generalisering och blir alltid väldigt misstänksam mot den egentliga sanningshalten och vill se siffror och typ skrika att sen jag var arton har jag i alla fall sett sex som ett sätt att skaffa erfarenheter och göra erövringar och inte alls för att hitta en pojkvän. Och så är det för många jag känner. Jag undrar vad de här generaliseringarna gör med en tonåring som inte vill skaffa pojkvän utan knulla runt men kanske inte är helt på det klara med att det är okej(Och typ BRA – det har varit många stolpskott och jag kan le åt den 18-19-åriga Mira men fy fan vad kul jag haft och vad mycket jag lärt mig!).

Och att det skulle vara dåligt att sex inte längre är en stor grej. Jag tycker det är skitbra! Det är först när vi river ner sex från sin jävla piedestal som vi kommer bli helt trygga med oss själva, våra val och vårt sexliv. Det är då vi bara har sex när vi verkligen vill och på det sätt vi vill och inget annat. När vi slutar ge sex det romantiska skimret eller det smutsiga ljuset och bara gör det till exakt vad vi vill att det ska vara. Det finaste som finns med den vi älskar. Ett utslag av kåthet med en god vän. Utbyte av kroppsvätskor med en främling. Halvbra och roligt. Fantastiskt och gråtframkallande. Det kan vara allt detta, och allt detta passar kanske inte alla och det är helt okej. Men man måste alltid få välja. Att fjortonåringar tror att de måste suga av han i nian för att bli populära eller ligga med sin pojkvän bara för att han vill har inget med riktig frigjordhet att göra, eller att sex inte längre skulle vara en stor grej. Snarare visar det på att det har ett grepp om oss som inte bara handlar om det fysiska begäret. Så folk som vill moralisera över det sexuella klimatet bland unga kan köra upp sina domar nånstans och istället börja fundera över varför sex ska vara så heligt. Jag vet då inte varför.

Barcelona

Känslan i bröstet infinner sig med en gång jag stiger av bussen vid Arq de Triomph och fan varför flyttade jag inte hit när jag hade chansen. Äter 2,5-euros takeaweay på Placa Tripi och försöker snabbspola ett år med Emmie. Det är gränderna i Barrio Gotic där husen står så trångt att solen knappt slipper ner, hur det doftar av smuts, fuktig sten och något annat odefinierbart som bara är Barcelona. Drinkar och öl i Emmies bar och WÖWÖ semester! Förfestar med trendiga svenskar som pratar kläder, festande och drar Sex and the City-referenser. Jag känner mig alienerad och är tacksam för det. Ibland vill man verkligen inte höra till ett sammanhang. Dansar till tråkig electro och hittar aldrig känslan så jag går hem och sover till klockan ett nästa dag. Det är allt jag behöver – få sova obegränsat i en stad där man får vara vad man vill. Ful och stillös, hippe, partyknarkare eller CSN-svensk. Intresserad av arkitekturen, squatsen eller kokset.

Vi dricker cafe con leche innan vi går till stranden och jag tar sommarens första dopp. För feministiska diskussioner och den här gången är Barcelona mer avkoppling än äventyr för mig. Jobbet rinner av mig snabbare än vattnet torkar och min hud blir svartprickig av sulfat. När jag känner efter kan jag nästan se mina egna konturer igen. Det som var jag före Oslo.

Dricker iskall San Miguel med svenskar som jobbar på callcenter och inte behöver lära sig svenska. Pratar droger. Fantastiskt hur alla i Barcelona knarkar. Alla överallt förutom Sverige, ska jag snart lära mig. Hamnar på en stel förfest och känner mig som något katten släpat in. Försöker imponera med mina tyskakunskaper på en tysk i lustig hatt men misslyckas totalt. Vi ska på en klubb men kommer inte längre än en trottar i en vägkorsning där jag har en hand runt min midja och häller ut min öl för att jag är för full. Kräks lite. Somnar på en gräsmatta i väntan på att metron ska börja gå. Oh the wild life.

Dagen efter står jag på en takterass ute i en arbetarförort med ett gäng trevliga killar. Utsikten är fantastisk. Jag inser hur jag bara hälsar på i deras liv, och att det är så det kommer vara. Jag är där en stund och lämnar ett litet avtryck, eller så gör jag inte det, och sen ska jag försvinna och låta deras liv fortsätta som vanligt och jag ska vara ensam igen. Det är en nästan fysisk förnimmelse – min ensamhet. Gillar det. Ni kan aldrig hitta mina konturer, men själv jag skär upp armarna på dem och det blir jävligt snygga ärr. Alla känslor krockar – tröttheten och euforin och allt annat och jag vill bara vara ifred. Åker hem och sover.

Så lunkar det. Öl hit och galen snubbe från Ecuador som ger bort gram efter gram med koks dit och vandra längs stranden och få sand i skorna och vara trött, oinspirerad, uttråkad. International people living the dream och kille med blod rinnande från skallen i en gränd och jag som bara vill hitta känslan men faktiskt inte gör det nu, för det gör man ju inte när man letar tror jag. Eller det är i alla fall ingen garanti. Stranden i totalt beckmörker och någon gör en improviserad eldshow. Det ljusnar och alla är jättehöga. Det är vackert. Att sitta på en strand och se det ljusna med en man som vill ha en vid sin sida. Men vackert som en tavla bara, en teori. Inget som känns på riktigt.

Jag älskar Barcelona den här gången också, men även fast jag festar varje dag så är det mer som rehab. Inget spännande egentligen. Rehab från jobbstress och idèer om att det ska vara på något särskilt sätt att vara i Barcelona. Jag älskar smutsen och dofterna, livet och husen, de små sunkiga barerna, cigaretter i automater och alla löften om det storslagna livet. Men min bästa stund i Barcelona är sista kvällen när Emmie äntligen är ledig och vi äter hamburgare och dricker öl på ett hak som är så typiskt Barcelona, och vi pratar om att bli bitter och ledsen feminist kontra att bli överseende och pragmatisk och kanske schackra för mycket med sina ideal. Vi pratar om att hjälpa män som inte kan bli hjälpta och att välja sig själv fast man ville att kärleken skulle stå pall. Vi pratar om destruktiva människor som tror att de har manualerna för allt för att de själva inte kunde hantera livet. Om att sätta gränser och balansgångar och att sakna riktigt värda människor i sitt liv. Det är inspirerande och kloka samtal i all enkelhet. Efter två öl går vi hem och sover och sen går jag upp och sätter mig alldeles livrädd på ett lokaltåg som ska ta mig till Frankrike.

Jag kan luras till mycket, men det är inte här jag bor

Jag ville bara skriva den rubriken. För det är precis tvärtom. När jag kliver ut från Oslo S och går över Plata bort till trikkhållplatsen och åker hem till den här lägenheten som jag älskar och Katta som hoppar jämfota med mig i största kramen och cigg på balkongen och berätta resan ännu en gång och hennes underfundiga små kommentarer. När  jag handlar min vanliga Norgefrukost på Bunnpris och tänker på morgondagen då jag ska gå min favoritpromenad till jobbet och styra upp saker och faktiskt kanske inte kommer behöva flytta, med lite tur. De har fixat internet här hemma också, och jag kan knappt tro det men det är fantastiskt skönt att vara hemma fast det här är långt ifrån det bästa hemma jag haft. Jag besökte förrådet med mina saker igår och åhade över kassarna med mina böcker och lådorna med småpryttlar och längtade efter en riktig bostad i Sverige. Men just nu. Just nu är det jag och Oslo, och det är förjävla fint att ses igen.

Imorgon berättar jag om att vara lite uttråkad i Barcelona.

I know it`s over

Jag befinner mig i Småland och hetsträffar familj samtidigt som jag försöker hålla ögonen öppna och anpassa mig till att inte vara på resande fot. Eller, ja, det är jag ju fortfarande i praktiken fast i Sverige, men det är inte samma sak. Resan är över.  Det innebär en stor tomhet. Helt plötsligt är det en skriven historia som jag är ensam om när den tidigare pågick i realtid och skapades tillsammans med andra människor. Och mitt liv förväntar av mig att jag bara ska fortsätta som förut när det känns komplett omöjligt. Jag skulle inte vilja att det var på något annat sätt. I väntan på att jag ska komma hem till Oslo och få tillgång till min dator och lugn och ro och resan nedtecknad stad för stad, ger jag er Jenny Diski:

”Jag får en kick av att vara främling. Jag tänker på de andra passagerarna som jag skulle träffa på tåget som snabbt nedkastade skisser, som ögonblick eller sammanfattningar av liv, som som glimmade till  och levde när de kom i min väg men som sedan återvände till sin vanliga tillvaro. Jag ser andra människor så mycket bättre när jag ikläder mig ett främlingskap. Om man är främling ser man människor så mycket skarpare.(…) Om någon tittar på mig, känner mig, till och med bara är flyktigt bekant med mig immar glaset igen mellan mig och mig själv.”

Äh, jag märker att jag låter värsta sorgsen. Av någon anledning lutar mitt språk alltid dit. Jag är väl sorgsen liksom, men ännu mer är jag nog glad och lycklig och typ trött. Jag är ivrig inför hösten och än mer inför nästa år. Ivrig inför att bilda mig, förverkliga planer. Lära mig språk och ut och resa ännu mer. Det är fantastiskt att vara i Sverige och inte behöva prata engelska. Att förseningar på tågen ropas ut i högtalarna, att jag kan köpa DN och Språktidningen och handla svenskt äckligt Pressbyrån-kaffe. Garva åt att det alltid regnar när jag anländer till Växjö. Det där att få känna igen sig. Inte behöva tänka så mycket och fråga så mycket och ha hjärnan spinnandes på högvarv av alla intryck. Bara få sjunka ner i soffan med tidskrifter, regnet smattrande mot rutan och en lillebror som frågar när vi ska spela spel. Se det som är typiskt svenskt tydligare än nånsin förut och kunna tycka om det, känna ömhet inför det och vara en aning tacksam. Perspektiv, mina vänner! Det är allt.

Imorgon ska jag åka till norra Öland och vandra längs Sjölandet, stå på piren i Böda Hamn och känna mina rötter fast förankrade i havet där. Jag ska cykla genom Mellböda, röka en cigg uppe på Kvarnen, titta på TV med min mormor och läsa böcker. Vi hörs när jag är tillbaka i Oslo!

Vykort fran Berlin

Jag sitter pa Hauptbahnhof i Berlin och vantar pa taget till Kopenhamn. Sen ska jag direkt till Malmo och sova hos min hjalte Jonatan och sen upp till Smaland och Oland och detox-vecka. Aventyret ar over. Jag skulle egentligen akt igar men drack ol istallet och stal mig till en gratis hostelnatt. Wastade dock 15 euro pa det, och tog en taxi till stationen for att jag fick for mig att jag skulle lyckas hitta min van basta aussien som ocksa ska till Kopenhamn men forsvann fran mig. Jag ar nog liet dum i huvudet, vet ni hur stor den har stationen ar? Och jag vet inte ens nar han skulle aka idag, eller ens om faktiskt. Det hor lite till att fucka upp det sa har. Min kropp ar uppfuckad ocksa, jag har druckit alkohol varje dag i tre veckor och rokt ungefar 40 cigg per dygn och levt pa brod, ost, falafel och pizza. Langtar efter att trana och ata bra och inte dricka alkohol. Jag har traffat sa manga underbara manniskor. Ni ska snart fa riktiga reseberattelser, och bilder! Jag kanner mig ungefar sju meter hogre an jag var nar jag lamnade Oslo, och det har javla livet ar fucking underbart.

Snabbspolning

Jag ar ledsen for att jag inte skrivit mer under min resa. Jag vet att ni ar i alla fall nagra som vill ha reseblogg, men det kommer nar jag kommer hem! Allt hander inne och utanfor mig och jag har fullt sja med att ta in allting. En liten snabb recap kan ni val i alla fall fa.

Split blev skitbra. Jag blev kompis med en galen aussie och naga locals och hade asintressanta diskussioner, drack hembrand killer-medica, larde mig lite kroatiska, fick presenter och loften om gratis boende nasta gang jag kommer dit. Nar jag var ensam satt jag pa en kulle och knackte snorbillig ol med utsakt over hela Split eller saknade Paris over en kaffe vid hamnen. Var lite ledsen nar jag satte mig pa nattbussen till Sarajevo. Kom till Sarajevo tidig morgon och checkade in pa basta hostelet ever. Blev kar i Sarejevo efter mindre an en timme. Vanner, det ar kulhal i alla husvaggar fortfarande och kyrkogardar med tysta vita gravstenar dar alla dog 1995. Det finns duvor och fina gamla turkiska kvarter, sa vanliga manniskor och fortfarande minor uppe bland bergen. Bergen! Med husen som klattrar langs med sidorna, dimman om morgnarna och ljusen om kvallarna fran terassen dar vi drack ol och jag blev for full. Jag har sett Sarajevo City Gate som byggdes under kriget for att stadsborna skulle kunna lamna staden for att hamta fornodenheter i Kroatien. Jag har statt pa bron dar forsta varldskriget startade. Jag har gratit over de javla kulhalen. En annan fantastisk sak: Sarajevo har inte ens ett McDonalds.

Sen var det meningen att jag skulle till Belgrad tillsammans med ett gang fran mitt hostel. Jag och det fina engelska paret var glada for att vi hittat en taganslutning som funkade. Tagnatet i Osteuropa ar namligen inte sa bra utbyggt sa man maste aka buss ratt ofta och har man kopt en Interrailbiljett vill man garna anvanda den. Vi satte oss pa taget halv sju och var lyckliga over kupen med sovstolar. Sa passerade klockan avgangstid. Sa passerade den tiden for normal forsening vid en startstation. Konduktorerna stod och rokte pa perrongen. Vi skamtade om att det kanske var en strejk. Borjade bli oroliga for att missa var anslutning. Sa horde vi tva aussie-tjejer ropa nat och Grace oppnade dorren for att fraga vad som stod pa. Det var strejk. Vid halv nio skulle vi fa veta om taget skulle ga eller inte. Klockan nio bestamde vi oss allihopa for att ta en javla taxi till en javla busstation ute i ingenting och betala for en javla buss till Belgrad. Jag var sa arg.

Belgrad var en storstad, ganska ful faktiskt, men med massa atmosfar och sjukt trevliga manniskor. Vi bodde pa varldens konstigaste hippiehostel med varldens trevligaste personal. Vi drack ol och fick sallskap av fyra hemlosa hundar. Dagen efter sag jag Titos Mausoleum och shoppade klader. Pa kvallen gick vi ut och dansade pa en bat pa floden. Nar vi kom tillbaka till hostelet var det tre timmar tills mitt tag till Prag skulle ga sa jag satt och halvdackade i koket innan jag tog en taxi till stationen. Det skulle bli en tagresa pa 18 timmar i fyrtiogradig varme nastan hela tiden. Jag var sa svettig sa det rann om mig och var ibland bara sekunder fran att typ fa panik och bryta ihop. Vi var tva timmar sena till Budapest for att vi, ja, stod stilla pa stationer i evigheter. Ingen information. Saknade valordnade Sverige dar man far veta vad som forsiggar. Grat av fucking utmattning. Efter Budapest borjade det bli svalare, jag fick vara helt ensam i min kupe efter att forst delat den med skrikande ungar och tva kata serber, sen fatt flytta pa mig och delat den med random manniskor, sen varit ensam en stund innan en hel familj klev pa och rynkade pa nasan at min uppenbarelse och varmen i kupen. Jag fick vara ensam till slut och sov gott till tagets dunkande, vaknade ibland och stirrade pa stjarnorna. Var val ratt fint. Anlande till Prag cirka tva i natt. Delade en taxi med en aussie som inte hade hostel. Javla idiot-aussie som inte fattade valutan och tyckte att 10 euro var for mycket och seriost ville betala 1 euro for en resa pa sju minuter. Javla backpackers! Skamdes ihjal. Somnade gott i en sang och nu har jag massor att se har! Min resa ar snart over, kan inte fatta det riktigt.

Vykort fran Split

Hej kara lasare. Jag haller pa att skriva en riktig reseberattelse. Jag vet inte vad det kommer bli av det riktigt, men det tillhor redan det basta jag skrivit fast allt inte ens hant an och fast det bara ar kladd i min Moleskine. Jag ar lycklig for det. Jag ar lycklig for alla moten jag redan haft, alla historier jag och livsoden jag redan sitter pa. Jag ar lycklig for att jag fick traffa mannen i mitt liv aven om det pa nat satt var ett av mitt livs jobbigaste farval. Man maste lite grann tycka om flyktiga moten, tillfalliga relationer och manniskor som kommer och gar i sitt liv om man ska resa sa har. Jag har alltid varit typen som alskat sant, sokt mig till det. Det betyder inte att det inte ar svart. Jag grat nar jag akte fran Paris och satt i sju timmar och sag helt tom ut pa Alperna. Sen tillbringade jag sju sjuka timmar i Milano. Ni kan kalla mig den nya Carina Rydberg. Sen satt jag en hel dag pa farjeterminalen i Ancona och pratade inte med nagon. Sen gick jag pa farjan mot Kroatien och blev kompis med en tysk tjej som ocksa reste ensam. Vi drack ol och rokte och pratade om massa viktiga saker och sov sen i samma horn av dacket. Jag vaknade ibland och bytte stallning for det var bara hart golv under min sovsack, och jag fick vaggas tillbaka in i somnen till ljudet av motorns vibrationer, vagorna, vinden och beckmorkret. Vaknade klockan fem forst av alla tror jag och satt invirad i min sovsack och sag pa bergen. Sen gick solen upp over Adriatiska havet. Sen ankom vi till Split och jag och min kompis sa hejda. Nu bor jag ensam i en lagenhet och har fatt tvatta mina klader, duscha och ha nanstans att forvara mina viktiga dokument och VISAkort istallet for i en ful magpase. Jag bor halvvags upp pa en kulle i ett stenhus. Har ar vackert. Vattnet ar alldeles turkost och jattevarmt och det ar typ 40 grader varmt. Jag ar fullkomligt ensam just nu, jag gillar det mer an jag kunde ana att jag skulle. Fast just precis nu skulle jag doda for nan att hanga med. Helst en svensk. Eller norrman. Bara kunna flyta med. Det ar tryggt med sadant man kanner till.

Men horrni, att resa ensam. Det ar helt fantastiskt.